24 oktober, 2012

Det här med objektifiering, porr och nakenhet i sociala medier

DEL 1

Så, min anekdot om grönsaksmarknaden häromdagen var ju för all del en trevlig happening, men kanske ingen djupdykning i objektifieringens väl och ve. Karin postade den här kommentaren sist: ”Hmm, låter farligt nära att objektifiering är OK så länge man själv blir smickrad…”

Jag svarade något hastigt men var liksom inte nöjd. Skon skavde.

First things first, såhär säger Wikipedia (hittar inte inlogg tll ne.se) om objektifiering: ”Objektifiering är en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål för handling, istället för en egen handlande aktör.”

Debatten om objektifiering reduceras lätt till sandlådeleken rätt eller fel, dum eller snäll. Det kan jag förstå. Att reduceras till ett passivt föremål för handling låter väl sådär och i media och det offentliga/privata rummet har kvinnokroppen dragit det tunga lasset. Men jag pallar inte att ta orden ”det är fel att objektifiera” i min mun. Jag gör det ju själv.

Objektifiering finns, objektifiering kan vara gött och hett och att objektifiera är något vi gör hela tiden. Man kan inte hjälpa att, med ett fint ord, attribuera karaktärsdrag eller söta scenarion till en plötslig kropp eller namedropping av ett fetischobjekt. Klittan kan plötsligt ila till vid åsynen av någons fysiska uppenbarelse. It happens. Det finns som vi vet vid det här laget hela femtio nyanser av grått och jag tror att man måste ställa andra sorters frågor. När får man objektifiera, hur får man objektifiera, vem får objektifiera och i så fall vem? Men först: kan det i så fall fortfarande vara objektifiering jag talar om?

Jag vill hävda termens för- och nackdel:

+ Det går att ta hänsyn till subjektet i objektifieringen av detsamma.

– Det går att låta bli det.

Jag vill inte lägga termen åt sidan. Den fyller en funktion och debatten riskerar bli en annan om man byter den mot nåt annat. Man skulle kunna hävda att om hänsyn tas till subjektet så talar man inte längre om objektifiering. Men det är skillnad på att gå nerför gatan och se alla män med tredagarsstubb och tight torso som objekt utan personlighet och människovärde, och att i en tids- och platsspecifik situation objektifiera ett subjekt som man just där och då förlustar sig i. Det kan gälla till exempel i ens privata sexuella uttryck med en partner, eller när man kickar tillbaka med porr – James Deen blir ett tillfälligt objektifierat subjekt.

Men för att komma tillbaka till grönsaksmarknaden där jag började: Jo, Karin, objektifiering av ens person är nog OK så länge man själv blir smickrad. Jag kom nog fram till det efter att tanken motionerat ett par varv.

Det kan tyckas vara en enkel formel, men dess mikroorganismer är i sig så komplexa att den räcker. För att lyckas med konststycket att ge någon en smickrande kommentar måste man fråga sig en triljon saker: Blir alla glada av samma komplimang? På vems villkor förekommer komplimangen? Vad vill jag uppnå med att ge komplimangen? Vem ger jag komplimangen till? (osv.)

I slutändan handlar det om bemötande, och i ett bemötande ingår alltid ett subjekt. Hänsyn till subjektet i objektifieringen av detsamma, det vill säga.

Kvinnorna på grönsaksmarknaden bemötte mig med små undersökande steg, alltid med avkänning – en försiktig klapp på vaden, en enkel kommentar, ett litet skämt – ett dirty skämt och till slut en lössläppt wow-stämning. Jag var hela tiden med på noterna. Jag var hela tiden med i den tillfällig objektifieringen av min kropp.

Och det är inte samma grej som motorcykeltaxisarnas ”Hey baby come over here and ride with me you’re soo beautiful” som går på repeat á la sliten sexistjargong. För nej tack, jag kilar inte över. Det är ju inte mig de ropar på.

Så vad ska vi kalla det? Subjektobjektifiering? Jag vet inte, men det får duga tills jag får skoskav igen.

Jag har på senaste tiden börjat bedöma personer efter utvecklingspotential snarare än karaktär, och fenomen och företeelser utifrån dess demokratiska potential snarare än vedertagna bruk. Och objektifiering, eller subjektobjektifiering, har en stor demokratisk potential. Den är inte fel och inte dum – inte per automatik. Den har en plussida och jag vill släppa den fri.

Det här kanske är en den personnära objektifieringens utopi. Låt så vara. Men vill du klämma på min vadmuskel så får du.

DEL 2

En annan grej också! Det här med bloggande är närmast science fiction för mig, och jag har först i dagarna kommit i kontakt med begrepp som ”twitterdebatten”, ”sexpositivism” ”glada vs sexuella kroppar” samt ”sexnegging”.

Detta har jag således googlat natten lång, och läst lite olika artiklar/krönikor/bloggar kring.

Till exempel har jag läst en krönika av min least favourite-krönikör, tycka-för-sakens-skull-tyckaren Lisa Magnusson, som ändå lyfter en rätt bra grej i och med ifrågasättandet av offentlig nakenhet punkt slut, vare sig syftet är porr, musikindustri, reklam, fettaktivism eller feministiska statements. Lätt hänt att freaka ut över åh-så-tröttsamt-med-neverending-nudeness, men så onyanserad är förstås inte verkligheten att all nakenhet kan dras över en kam, och så långt gången är inte landets mentala utveckling att en naken kropp alltid bemöts med samma slangord som en annan. Så njäe, jag kan inte hålla med Lisa Magnussons gå och döööhh-attityd till medial nakenhet, och i min bok överträffas hon nästan genast dels av kommentatorerna på sitt eget inlägg, men främst av den här fantastiska tycka-med-argument-bloggaren Tanja Suhinina. Läs!

Jag skippar sammanfattningen av de länkade inläggen, läs eller inte, men för att säga nåt om nakenmedias mångfacetterade förekomst tar jag utgångspunkt i tumblrn sexisnottheenemy som både Lisa och Tanja avfärdar som tråkig och tillrättalagd:

Jag gillar sexisnottheenemy.

När det kommer till objektifiering i samhälle och media finns det fler och kanske till och med större frågor än den personnära come over here baby-approachen, till exempel: Vilken typ premitteras? Hur reproduceras stereotyper via medial objektifiering? Vilka exkluderas? Vilka grupper har värderingsrätt över andra?

Ja, sexisnottheenemy är tillrättalagd, den är iscensatt och därmed visar den kroppar med samma typ av det-här-bestämmer-vi-är-sexigt-agenda som mainstreamporr gör och gjort sen Hugh Hefner grundade Playboy 1952. Jeez, på många sätt är den mainstreamporr. Det osar storproduktion och dyr ljussättning. Samma skrattande gladporr postas om och om igen om än det sker i olika slags kroppar – det är objektifiering i sitt esse! Men sexualiteterna och kropparna som postas på sexisnottheenemy, även om de är överrepresenterade och tråk-klassade på twitter, är inte socialt accepterade på det hela taget. Och så länge något kan locka nedtvingade eller omedvetna erektioner ur garderoben, sållar jag mig till team pro.

För jag är fine med att det finns porr som objektifierar. Att porr presenterar människor som objekt i en viss tid i en viss situation. Och därför gillar jag sexisnottheenemys addering till sex på kartan även om tumblrn personligen inte gnider min mini-me på rätt sätt.

Tillrättalagd, ja, torftig, mja om du frågar mig så – visst. Det är inte min kopp te. Men det finns otaliga saker som folk tänder på i den typen av perfekt vinklad photoshop-porr som sexisnottheenemy visar prov på: En välsvarvad gymkropp, silkeslena extensions, en hård ådrig kuk, en kom-och-ta-mig-blick, estetiken i bdsm-”konst” osv. Det är lätt att avfärda det tillrättalagda som trist och blekt och inte riktigt sex, lite för lätt kanske. För hur sexet gick till kan en faktiskt inte veta.

Jag lovordar inte storproduktionen, jag tycker porr har fallgropar stora som svarta hål och jag förstår att den objektifierande aspekten har otrevliga biverkningar. Men jag lovordar mångfalden och den demokratiska potentialen i sexualitet på display. För även om Lisa Magnusson är trött på all slags nakenhet så kommer jag inte att tröttna på den så länge det finns nakenhet som slår ur underläge. Sexisnottheenemy, fettaktivister eller bara-bröst-kampanjen får gärna trycka upp sina kön mot min dataskärm om så bara för att trängas med andra majoritetsbilder. De är provinser jag vill ha med i det land av objektifierande produktionsporr som är och förblir.

Tills amatörporren tagit över och befriat oss alla, det vill säga ❤

Just ja. Jag gjorde en ny banner också! För det är så väldigt trevligt.